Förebyggande av sjukdom

anhoriga2-900px

Ofta är det inte så svårt för en anhörig att märka att någon börjar utveckla en mani eller en depression. Men det är svårt att vidta snabba motåtgärder. I efterhand kan det visserligen vara lätt att konstatera att det var mycket som man kunde ha gjort. Men ofta så hoppas man som anhörig att det inte är så allvarligt, utan att det går över. Men för personer med lätt för att få mani eller djupa depressioner måste den anhörige reagera snabbt. Det gäller därför att se vilka signaler som den sjuke sänder ut för att motverka sjukdomsperioder och förebygga risker. Det gäller att identifiera manins olika ansikte, depression, självmordsrisk och tvångsvård på sjukhus. Under ”Praktiska råd” finns det mer information.

Den största svårigheten är kanske inte att känna igen de maniska symtomen i sig, utan att känna igen dem som en annalkande fara. Manier börjar ofta med en stigande känsla av att man är på väg att lyckas med något, samtidigt som känslan av att man kan göra bort sig och förstöra för sig själv blir allt mer avlägsen. Det är känslor av verksamhetslust som övermannar en, inte känslor av att man måste ta sig i akt.

Man ska naturligtvis kunna uppskatta det positiva i att vara engagerad och aktiv, men om man har en bipolär sjukdom, måste man samtidigt vara på sin vakt mot möjligheten att det är en mani som håller på att utvecklas. Man står inför den svåra uppgiften att upptäcka när en positiv upplevelse som ”flow” är ett farligt sjukdomssymtom.

När en manisk period börjar utvecklas, är det oftast anhöriga och nära vänner som märker det först. Logiskt sett borde det därför vara naturligt att lyssna på deras påpekanden. Men känslomässigt är det inte så. Till de tidiga maniska symtomen hör inte bara ens ökade tilltro till sig själv, utan också ens känsla av att andra hindrar och motarbetar en. Man upplever att de ingenting förstår.

Om man inte förberett sig på vad man ska göra när andra börjar tro att man håller på att bli manisk, då upplever man sig oftast kränkt av dem.