Terapi

behandling-900px

Många som har en bipolär sjukdom reagerar med obehag på själva diagnosen och har svårt att acceptera den. Man kan uppleva den som ett förnedrande personligt misslyckande. En del reagerar mot tanken att de skulle vara sjuka genom att peka på speciella omständigheter i sin livssituation. De tycker att andra inte förstått sammanhangen och känner att de inte blir tagna på allvar. Eventuellt tycker de att andra är alltför ensidiga i sitt sätt att se. Det kan naturligtvis vara så, men det man ofta inte ser är att man själv letar efter ”förklaringar” för att slippa uppfatta sig som sjuk. Känslor av besvikelse och bitterhet är också vanliga. Man vrider och vänder på olika möjligheter, och i fantasin för man diskussioner med sig själv och andra. Man ägnar sig kort sagt åt att granska sig själv, åt introspektion.

Ens förmåga att vara insiktsfull sätts på prov under sjukdomens olika faser. Därför är det naturligt att ställa sig frågan om terapi skulle kunna vara ett värdefullt komplement i behandlingen. Terapins mål är att man ska bli mer medveten om hur man reagerar och vad man gör när man ställs inför olika svårigheter och hjälpa en tackla problemen på ett mer ändamålsenligt sätt. Den avser inte att gynna en mognadsprocess i största allmänhet eller till att ge någon slags allmän självkännedom, utan har som mål att bidra till att den samlade behandlingen blir så framgångsrik som möjligt.

Terapin är vad man brukar kalla diagnosspecifik och inriktad på tydliga och konkreta mål, och kan vara ett värdefullt komplement vid behandling av bipolär sjukdom. Liksom varje annan del i behandlingen är den sammanvävd med andra komponenter till en helhet.

Det finns i princip tre terapiformer för bipolär sjukdom. Kognitiv beteendeterapi (KBT), Dialektisk beteendeterapi (DBT) och psykodynamisk terapi. Även Mindfulnessmeditation kan vara bra som en del i behandlingen vid bipolär sjukdom.

Kognitiv beteendeterapi (KBT)

KBT är ett begrepp för en uppsättning teorier och tekniker baserade på inlärningspsykologiska principer och kognitiv teori/psykologi där betoningen kan läggas olika. De olika delarna under paraplyet kompletterar, snarare än konkurrerar, med varandra. Terapeuter väljer och integrerar arbetssätt utifrån patientens problem och de delar under paraplyet som de är förtrogna med.

KBT bygger på en samarbetsrelation mellan patienten som är expert på sig själv och sitt liv och terapeuten som är expert på psykoterapi. I terapin förväntas patienten arbeta aktivt för att förändra sitt sätt att tänka och sitt beteende i viktiga avseenden. Det här är inte alltid lätt. Det är vanligt att patienten, utöver besvärande symtom, också tyngs av villrådighet, missmod och kanske uppgivenhet i början av kontakten.

Genom att inte bara kartlägga patientens symtom och aktuella problem utan även resurser, intressen och personliga värden, försöker terapeuten rikta patientens uppmärksamhet mot sina tillgångar. Tanken är att hjälpa patienten att återknyta kontakten med mer positiva aspekter av självbilden, vilket i sin tur ökar motivationen och gör det lättare för patienten att inta en aktiv roll i terapin.

Arbetssättet är strukturerat och målinriktat. Terapeuten är aktiv och ställer frågor som hjälper och vägleder klienten att kartlägga och utforska sin livssituation samt sina tankar, känslor, handlingar och deras konsekvenser i sådana nyckelsituationer som är problematiska. Mindre välfungerande handlings- och tankemönster kartläggs och omprövas. Arbetsmetoderna är tankeinriktade (kognitiva), känsloinriktade, upplevelseinriktade (gestaltande) och beteendeinriktade. I KBT kan många olika tekniker användas utöver de traditionella kognitiva och beteendeinriktade teknikerna, t ex gestaltning och arbete med bild eller hypnos.

För en mer djupgående och bestående terapeutisk förändring krävs i regel att patienten kan omsätta de kunskaper som vunnits i terapin i sin vardag. Hemuppgifter har därmed en central betydelse i KBT.

Mellan terapitimmarna får patienten i uppgift att iaktta och registrera sina tankar, känslor och beteenden i problemsituationer eller via praktiska övningar prova nya förhållningssätt. Praktiska övningar utförs även direkt i terapirummet, och ibland följer terapeuten med patienten ut ur terapirummet för exponeringsövning. KBT bedrivs både individuellt och i grupp.

Dialektisk beteendeterapi (DBT)

Under 80-talet upptäckte professor Marsha Linehan, vid universtitetet i Seattle USA, i sin kliniska verksamhet att sedvanlig kognitiv beteendeterapi inte alls fungerade för självmordsnära och självdestruktiva kvinnor med Borderline, BPS, eller Emotionellt instabil personlighetsstörning, IPS, som det också kallas.

Därför utvecklade hon tillsammans med sina kollegor den Dialektiska beteendeterapin, DBT. Utvecklingen skedde bland annat utifrån ett dialektiskt synsätt om livet – polaritet, samhörighet och ständig förändring. DBT har visat sig kunna hjälpa patienterna ur självdestruktivitet, förkorta vårdtider, förhindra slutenvård och förebygga ett kroniskt sjukdomsförlopp.

DBT kan beskrivas som ett högorganiserat ”hjälpmedel” för patienter i kaos och desperation. Vårdgivare blir starkt påverkade och känner sig ofta hjälplösa i försöken att hjälpa dessa patienter. Metoden är unik på det sättet att den värnar om terapeutens motivation och ”överlevnad” lika mycket som patientens. DBT betraktas som en teambehandling där varje teammedlem ansvarar för teamets samtliga patienter. Stödet i teamet är avgörande för behandlingarnas resultat. Det centrala och övergripande i terapin är att hjälpa patienten att hitta en balans i sitt inre och gentemot den yttre omgivningen.

Man lär patienten att acceptera verkligheten och sig själv så som hon är och samtidigt arbeta för nödvändiga förändringar mot målet att kunna leva meningsfullt. Arbetet fokuseras på att identifiera olika dialektiska livsdilemman och att sedan skapa en syntes av de till synes oförenliga företeelserna, exempelvis att kunna omfatta motstridiga önskningar om att vilja leva och vilja dö, att samtidigt älska och avsky någon, att samtidigt vara både beroende och självständig, stark och svag eller att ha både dåliga och goda sidor.

DBT är också inriktad på att lära patienten att identifiera, stå ut med och hantera känslosvängningar och impulser för att kunna minimera sitt självskadebeteende. Man fokuserar också starkt på att förmå patienten att stanna kvar i terapin även vid motgångar och att lära henne/honom färdigheter i att hantera konfliktfyllda interpersonella relationer. (Källa:Psykologiguiden.se)

Psykodynamisk terapi

I dynamisk psykoterapi arbetar man med det som händer i relationen mellan patient och terapeut, med de egna minnena och med introspektion. Man försöker arbeta med sådant som ter sig som ett konfliktfyllt kaos och med möjligheten att se sig själv och sin egen historia i nytt ljus.

Att påbörja en dynamisk psykoterapi är att gå in i en relation som kommer att bli emotionellt laddad. Det kan ge nya insikter. Man får möjlighet att granska hur man reagerar under psykoterapin och kan därmed också upptäcka hur man reagerar i andra relationer. En dynamisk psykoterapi kan vara ett värdefullt komplement i behandlingen av bipolär sjukdom.

Frågor om medicinering kan vara en inkörsport i samtalen. Meningen är då inte att diskutera sådant som preparatval och doser eller verkningar och biverkningar, utan att ta fasta på de känslomässiga reaktionerna på läkemedelsbehandlingen.

Terapeuten, som ska vara väl bekant med vad som är karakteristiskt för sjukdomen och dess behandling, ska också kunna se att det handlar om en specifik livssituation. Han eller hon ska vara lyhörd för det personliga i de frågor som blivit känslomässigt laddade, kunna se hur olika situationer och relationer blivit svåra att hantera och hur relativt omedvetna försvarsmekanismer lätt förvärrar svårigheterna.

Mindfulness

Mindfulness handlar om att vara närvarande i nuet. För det är i nuet vi lever; det förflutna är förbi och framtiden har ännu inte inträffat. Det låter enkelt, men kräver träning. Den som tränar regelbundet genom meditationsövningar blir bättre rustad att möta vardagens stress och utmaningar.

Det är vetenskapligt prövat likväl som det vilar på en erfarenhet som sträcker sig tusentals år tillbaka i tiden. Mindfulnessmeditation är en meditationsteknik med rötter i zenbuddismen. Mindfulness har översatts till medveten närvaro på svenska eftersom det bland annat handlar om att vara medveten här och nu. Ur det perspektivet är en annan översättning ”sinnesnärvaro”.

I korthet bygger Mindfulness på att lära sig bli mer närvarande här och nu; att genom ökad medveten upplevelse av tillvaron (intryck från alla sinnen: syn, lukt, hörsel, känsel och smak) mer aktivt lägga andra, ofta störande tankar åt sidan. På så vis går det att distansera sig från tankar och känslor som för stunden leder till stress och oro. ”Ovälkomna tankar” registreras för vad de är, men släpps aktivt ”som molnen på himlen far förbi” – för att ge plats åt fortsatt flöde.

På så vis kan negativa tankar och impulser ge vika, och minska grund för oro, ångest och nedstämdhet. Vi kan alla träna oss på ökad närvaro, t.ex. genom att under korta stunder av avslappning koncentrera oss helt och hållet på andningen. Likaså kan man vid måltider mer aktivt uppleva hur maten ser ut, luktar, smakar, hur den skärs upp, vilka muskler som används vid tuggning o.s.v. Vid promenader kan man koncentrera sig på upplevelser från nuet: Hur känns marken under fötterna? Fötterna i skorna? Vad ser du? Hur ser himlen ut? Husen, träden och människorna? Vad hör du? Ljuden från staden (bilarna, människorna) och naturen (vinden, fåglarna, löven)? Hur är din andning? Inne i ett rum – träna dig på att notera och ta in det ur olika aspekter. Alltid utan att värdera, bara genom att registrera.

Genom dessa upplevelser i stunden här och nu, låter vi andra, stressande tankar ge vika. Gärna genom inre bilder – som att låta dem fara iväg som ett löv på ett vattendrag.