Självhjälp

behandling-900px

En bra förutsättning för att må bättre är att man lär sig att förstå sin sjukdom. Det finns inga enkla medel, ett piller eller andra ”quick-fix” lösningar. Vår erfarenhet i IBIS är att det tar tid och att det är värt att vänta. Vill man skynda på läkningsprocessen så är den bästa självhjälpen att lära sig mer om både sjukdomen och sig själv.

Doktor Tom Fahlén specialist i psykiatri, är en av de viktigaste personerna i Sverige som arbetat i decennier med att ta fram konkreta behandlingsprogram för bipolär sjukdom. Mycket av den information du hittar på denna hemsida är hämtad från hans olika skrifter. När det gäller denna självhjälpssida så är tanken att förmedla en mer filosofisk hjälp som kan ligga till grund för mera handfasta åtgärder för att underlätta i förhållningssättet till den bipolära sjukdomen. Tom Fahlén var även med och startade IBIS 2003.

De som har diabetes, astma eller någon annan kronisk sjukdom brukar erbjudas en utbildning som rör sjukdomens natur och behandlingens sätt att fungera. Ju mer man som patient vet om sin sjukdom, desto lättare är det att ta aktiv del i behandlingen och desto bättre kan sjukdomen kontrolleras. Många föreställer sig att det är annorlunda vid psykiatriska sjukdomar, t.ex. bipolär sjukdom, att man då istället måste ”förstå sig själv”.

En sådan tanke bygger på missförstånd, som samtidigt är svåra att undvika. Ingen vill väl förneka att det kan vara viktigt att försöka förstå sig själv. Många människor undviker frågor som är diffusa, och dit hör talet om självkännedom. Men för dem som har en bipolär sjukdom kan frågan bli påträngande eftersom sjukdomen så ofta leder till en känsla av att man saknar en fast inre kärna och inte vet vem man egentligen är. När vi använder ordet ”själv” är det ofta i betydelsen ”den egna personligheten”. Ordet förekommer mest i sammansatta ord som ”självförtroende”, ”självhävdelse”, ”självförakt” och ”självkontroll”.

Vid bipolär sjukdom brukar sådana drag träda fram och försvinna allt efter som sjukdomsperioderna avlöser varandra. Självförtroendet svänger mellan ytterligheter, självkontrollen sviktar och tider av självhävdelse följs av perioder med självförakt. Man kan ha mer eller mindre vettiga skäl för att försöka lära känna sig själv. Det måste t.ex. vara förnuftigt att vilja komma tillrätta med sina fel och brister. Det är alltför lätt att upptäcka att man försöker intala sig själv att mycket av ens brister egentligen är ens förtjänster, att man själv inte gjort något fel och att kritiken därför bör riktas mot andra.

Det är uppenbarligen inte helt lätt att vara uppriktig mot sig själv. Så långt låter ens önskan att lära känna sig själv genomtänkt. Men ens ambition att se klarare på sig själv kan uppenbarligen också bli problematisk. När en strävan efter självkännedom styrs av ens önskan att få bättre kontroll över sig själv, tycks det vara lätt att hamna i en övertro på sina möjligheter att komma tillrätta med de obehag som man upplever. Man kan glömma att många av de förändringar som man kan iaktta hos sig själv alls inte kan påverkas med ens tankar. För nästan alla är det självklart att en diabetiker inte kan påverka ett stigande blodsocker genom att enbart försöka tänka i nya banor.

Han eller hon måste istället ge sig själv en ny dos insulin. I motsats till det vill många tro att det är med ökad självkännedom som man kan få kontroll över svängningarna i en bipolär sjukdom. Problemet med ens ambition att lära känna sig själv uppstår när man tror att den ska lösa problem som inte står att lösa på det sättet. Vi kan alla uppleva att vi har ett ”själv” som har kontroll över det vi gör och över hur vi tänker och reagerar. Om detta ”själv” inte har tillräcklig kontroll så söker vi efter orsaker. Vi ser på vår omgivning och vi granskar oss själva. Detta är så naturligt att det sker ganska automatiskt. Det är därför också naturligt att fråga sig om man med ökad självkontroll kan rå på pendlingarna vid en bipolär sjukdom.

Kan man bli mer stabil om man lär känna sig själv bättre? Kan man därigenom få bättre kontroll översyn sjukdom? Kan man mogna som person och ”bottna i sig själv” på ett sätt som gör att man kan klara sig utan mediciner? Tanken på ett ”själv” som har kontroll kommer här i konflikt med tanken att man ska lära sig använda medicinering, rutiner och annat för att hålla sjukdomen i schack. Det finns skäl att försöka gå in närmare på vår upplevelse av ett sådant ”själv”.

Samtidigt som intresset för det egna jaget ökade i västvärlden under 1600- talet ökade också intresset för tekniskt avancerade apparater. En av den tidens filosofer, Descartes, jämförde människokroppen med en apparat och utvecklade en teori med vetenskapliga ambitioner om att människan faktiskt rymmer två världar, anden och kroppen, eller för att använda begrepp lånade från grekiskan – psyke och somna.

Idag är det inte många som ansluter sig till Descartes teori om två världar, men de flesta har ändå svårt att göra sig fria från denna västerländska idétradition. Man talar gärna om två erfarenhetsvärldar, om två olika kunskapsområden. Den första erfarenhetsvärlden skulle motsvaras av en fysisk realitet, en natur, och kunna studeras med hjälp av naturvetenskapliga metoder. Den andra, psyket eller självet, är uppenbarligen mer undanglidande, oklar, subjektiv och emotionell.

Intuitivt behandlar vi vår föreställning om ”psyket” som om den vore en realitet, trots att den bara är en grov tankekonstruktion. Men det hela fungerar och vi kan därför lugnt fortsätta med våra försök att bilda oss en uppfattning om andras psyke. Mer eller mindre medvetet är vi ständigt sysselsatta med sådana gissningar: Han upplever kanske situationen så och så, tänker så och så, vill det och det och planerar nu att göra det och det. Vi försöker ”läsa” andras tankar, känslor och avsikter, och ana vad som finns bakom de fasader som andra sätter upp. Samtidigt kan andra gissa sig till vad jag själv tänker och känner, även om det bara är jag som vet vad jag verkligen upplever. Jag vet genom en direkt förnimmelse. Andra kan bara se indirekt, genom att lägga märke till mitt tonfall och kroppsspråk. Jag kan se mitt inre genom introspektion. Det kan ingen annan. Men vad är det då jag ser? Om jag försöker beskriva det närmare, glider det undan. Kanske också jag, trots mina direkta förnimmelser av känslor och tankar, har svårt att verkligen se något tydligt inre.

När vi är uppslukade av det vi gör, glömmer vi ofta bort ”oss själva”. Vi upplever oss inte som individer skilda från omvärlden, utan det är som om vi och projektet är en enda organism. Vi är en del av ett sammanhang. Illusionen om två världar försvinner. Under en mani kan en liknande känsla infinna sig. Många är då intensivt upptagna av något eller några projekt och upplever samtidigt starka känslor av samhörighet. De uppfattar sig inte som något själv som är skilt från omvärlden. Tvärtom kan en del uppleva samhörigheten och projekten så intensivt att allt tycks smälta samman i ett förklarat sken och till en närmast religiös upplevelse. Vi gör oss ständigt en bild av oss själva, men vi gör det tydligen inte för att hantera tillvaron mer realistiskt. Vi använder istället bilden för att göra ett så gott intryck på andra som möjligt. Bilden görs till en idealbild som vi själva ska tro på.En kraftigt förskönande självbild finner man framförallt hos människor som har högt självförtroende. Studiet av självförtroendets roll är därför av intresse.

Med självförtroende menar man som regel en känslomässig upplevelse av hur man fungerar i kontakten med andra och i grupp. En del har en grundstämning som kan beskrivas som ett högt självförtroende. De har en känsla av säkerhet i gruppen, känner att de kontrollerar situationen, har en central position och att de kan dra med sig gruppen i olika projekt. De upplever att det är naturligt att ta ledningen och att dominera. De har en känsla av samhörighet och upplever att de är värda respekt och därför kan förvänta sig positiva reaktioner från andra. De som genomgående har ett lågt självförtroende drabbas lättare av obehag som genans och rädsla.

Den ständiga osäkerheten åtföljs av en tillbakadragenhet och tystlåtenhet. Den som genomgående har ett högt självförtroende upplever tvärtom en säkerhet och är mindre känslig för negativa händelser. Om någon annan ifrågasätter, är det mest fel på den andre. Den som har högt självförtroende tenderar att dominera situationen och kan vara nog så okänslig för andras reaktioner. Det har publicerats mycket forskning kring fenomenet självförtroende. I den forskningen har man ofta utgått från att individens grundkänsla är något ganska konstant som inte ändras mycket över tid. Man har då bortsett från att grundkänslan, högt eller lågt självförtroende, kan variera kraftigt hos en och samma individ. Särskilt är det naturligtvis så vid bipolär sjukdom. Många kan uppleva att de under maniska perioder har ett mycket högt självförtroende (de vill vara i centrum, vill dominera, söker sig till sällskapsliv och tar en mängd initiativ i kontakterna med andra), och att de under depressionsperioder har en besvärande social osäkerhet.

De flesta människor har ett självförtroende som ligger en bit över en tänkt nollpunkt. De tenderar att uppleva att de själva ligger bakom olika positiva händelser som de varit med om och att negativa händelser beror på omständigheter som de inte rått över. När en sådan illusion bara är en lätt förvanskning av verkligheten tycks den vara ganska så ändamålsenlig. Människor med mycket högt självförtroende har emellertid mer av sådana illusioner. De uppfattar sig själva som framgångsrika, kompetenta, attraktiva och begåvade på ett sätt som inte stämmer med andras uppfattning om dem.

Deras självbild är ofta rik på innehåll, och de använder den bilden för att påverka andra, få andra att acceptera, ställa upp, böja sig. De är ofta medvetna om andras beundran, vill ha den, vill vara imponerande och ha inflytande. De har ofta en känsla av stolthet, kommer väl ihåg händelser där de känt sig uppskattade och framgångsrika, och de tolkar genomgående det som händer till sin egen fördel. De ger en orealistiskt positiv bild av sig själva och söker sig till händelser som ytterligare kan stärka den egna självkänslan. De drabbas sällan av en känsla av självkritik. Sin höga självkänsla kan de bevara genom att se negativa händelser som orsakade av andra eller av ren otur. Denna positiva självbild är riskabel eftersom den lätt bidrar till faktiska misslyckanden.

Personer med högt självförtroende är ofta överoptimistiska och benägna att ta stora risker och kan därmed försätta både sig själva och andra i betydande svårigheter. Om kritik riktas mot dem försvarar de inte så sällan sin positiva självbild genom att bli aggressiva. Aggressivitet hänger sällan samman med lågt självförtroende, utan med högt. Personer med högt självförtroende är ofta arroganta och ser gärna negativa egenskaper hos andra. Människor som begår allvarliga brott har ofta högt självförtroende och uppfattar ofta sig själva som betydelsefulla, framgångsrika, beundransvärda, unika och höjda över mängden.

Människor med lågt självförtroende tycker som regel inte illa om sig själva. En del kan visserligen känna självförakt, men majoriteten har inte en sådan negativ bild. De beskriver sig inte som värdelösa eller inkompetenta, men deras självbild är vag. De är osäkra på vilka egenskaper som egentligen kännetecknar dem. De är neutrala i sin hållning och relativt garderade. Deras uppmärksamhet är genomgående koncentrerad till tänkbara faror, som risken för att drabbas av förödmjukelse och andras förakt. De är försiktiga, räddhågade, tillbakadragna och har lättväckta känslor av skam, d.v.s. känslan av att krympa inför andras granskande blickar, en känsla av otillräcklighet och personligt misslyckande, av att vara löjlig och falsk. Självbilden blir diffus, präglad av osäkerhet och saknar detaljer. Tanken att ett lågt självförtroende är ett personlighetsdrag som inte ändras över tid är vanlig. Att social fobi skulle kunna behandlas med läkemedel ter sig därför främmande för många.

Personer som har en social fobi har ofta haft problem med ett lågt självförtroende under hela sitt liv, har plågats av en ständig känsla av underläge i kontakten med andra, och har varit tillbakadragna och rädda för att komma i centrum för andras uppmärksamhet. De har lätt drabbats av besvärande genansreaktioner med en stark känsla av misslyckande. De grubblar mycket över det intryck andra får, och ägnar många ångestladdade tankar åt att i fantasin förbereda sig för förestående möten med andra. Många som på detta sätt plågats av social fobi förbättras relativt dramatiskt av vissa antidepressiva läkemedel. De upplever en höjning av stämningsläget, känner sig säkrare, mer nyfikna och utåtriktade, öppnare i kontakten med andra, och bryr sig mindre om vad andra tycker och tänker. De har ingen upplevelse av att ha blivit någon annan, utan tycker att de nu kan ”vara sig själva.” Samtidigt tänker de mindre på hur de ter sig och hurdana de är. Frågan om vem man egentligen är bleknar bort.

Studier av personlighetsdrag visar att de varierar hos en och samma individ mer än man ofta föreställer sig. ”Självet”, ”jaget” eller ”personlighetsdrag” är mentala konstruktioner, föreställningar som vi gör oss, som får oss att känna att vi har en fast punkt i våra försök att hantera en föränderlig tillvaro. I huvudsak är det en ändamålsenlig föreställning. Vi organiserar vår tillvaro så att våra planer, förberedelser, initierande av handlingar, sätt att agera i relationer och vår motivation till synes förankrar sig i en relativt fast punkt. Vi vill ha ett ”fast jag”, i varje fall inte plågas av en känsla av kaos. ”Jag är ganska nöjd med att inte ha en kärna”, sa Erland Josephson i en TV-intervju. Om man nu inte är det, utan vill ha en upplevelse av ”kärna”, vad vill man då ha? Kanske en upplevelse av att ha sammanhängande och stabila grundvärderingar, intressen, preferenser, känslomässiga reaktionsmönster.